Jag har inte skrivit sen igår men det är för att jag planerar och studerar. Att planera en så stor kupp som krävs för att ta över världen, tar både tid och energi.

Men jag har också förlustat mig i att läsa om Julius Caesar (han var faktiskt katt, men människan har förvridit historien), en av världens största diktatorer. Honom borde man studera en hel del!

Så det är vad jag uppehåller mig med.

Om några av mina kära undersåtar vill veta mer om mig (vilket ni ju vill, eller hur?) är det bara att fråga. Eller be mig snällt, om något ni önskar att jag borde skriva om.

Nu ska jag plåga Demonen lite!

God morgon undersåtar! Er härskare hade en hemsk, hemsk dröm inatt.
Så hemsk att jag vaknade med ett ryck och tittade mig förvirrat runt om i rummet och trodde att min värsta, aaaabsolut värsta fiende fanns i närheten!
Hans namn är.... Kattdolf Kittler. Åh, den hemska kraken!

Jag var så nära världsmakt, men så kom den förfärliga hårbollen och tog allt ifrån mig! Denna ilska jag kände är obeskrivlig! Jag borde lägga cyanid i hans matskålar men problemet är att jag inte ens vet vart han bor... hade jag vetat det hade jag sänt mina trupper till honom och förgjort det där hundälskande kattkräket!

Fy!

Förresten, jag har en bild som stödjer det jag sa igår om "katten" (hon heter faktiskt Demonen. Jo, jag lovar). Titta själva!

Där sitter hon och stirrar in i glaset igen!

När jag ligger som bäst och sover och drömmer om makten över världen, är det inte ovanligt att jag blir väckt av en hand som ska klappa mig. Jag suckar och tittar upp, där sitter matte med ett dumt flin på läpparna och ska kela.
Simpla varelse. Förstår hon inte vilken gudomlig katt hon har i sin närhet?! Man kan inte bara ta sig friheter att störa en härskare hur som helst!

(Här tänker jag på atombomber och min härliga härskartid och så kommer matte och ska fota mig.... Ja, jag blev väldigt sur!!)

Kanske borde hon ändå förslavas... Ibland förtjänar hon sannerligen det! Och hon stör mig inte bara när jag sover, ibland när jag sitter på lådan och gör det allra privataste, kan hon komma in och göra sina konstiga läten. Klappa mig som för att säga "duktigt att du går på lådan". Klart jag går på lådan! Jag är ju katt! Vi är extremt renliga och välfriserade... Olikt människorna. Bah!

Och förutom den "så kallade" katten jag delar revir med. Hon luktar rutten fisk eller nåt annat stinkande. Vi äter aldrig fisk, men hon luktar som en. Kanske kommer hennes hjärna ifrån en guldfisk? Skulle förklara en hel del!

Jag ska nog sova vidare nu och hoppas på att matte går och lägger sig i sin egna säng, så jag får vila vidare. All den tid jag kommer härska behöver jag sova mina timmar!

Inte nog med att jag delar tillvaro med en människa (idiot 1), jag delar även revir med en annan "så kallad" katt (idiot 2). Tyvärr är det en hon också. Jag förstår inte vad matte ser i henne. Maken till lågt IQ har jag nog bara sett hos hundar (och de är sannerligen inte smarta!), men hon är ändå, hör och häpna!, en katt!

När hon inte irriterar mig med sin blotta närvaro, springer hon även omkring som en galning. Bara runt, runt, runt. Jag själv brukar ligga och vila mig i min enorma glans och sucka över hennes tilltag. Ja, smart är hon ju inte som sagt.

Ibland sitter hon på mattes byrå och stirrar på ett konstigt glas. Det är ungefär som de glas som jag brukar titta ut i. Ni vet, när man ligger och slappar, planerar kupper och liknande, och kikar ut på fåglar (mums!), träd och sånt där. Sådana glas.

Men detta glas ser man inte igenom, utan man ser bara allt runt omkring sig. Väldigt mystiskt.
Ialla fall, hon sitter där och stirrar på sig själv eller rummet bakom sig. Ibland i flera minuter! Vad hon får ut av det är det väl ingen som vet, inte ens hon själv.
Men det är väl ganska logiskt med tanke på alla gånger hon har sprungit in i saker med huvudet före. Som jag sa, IQn är rätt låg!

Varför envisas matte med att ha en sådan varelse i min extraordinära närvaro?

Usch, jag skulle hellre dela sovplats med en stinkande hund!

Idag tog jag steget mot de tvåbentas teknologi - en blogg! Jag kanske borde presentera mig själv, vilket är hövligt människa till människa, men jag råkar vara en katt! Inte nog med att jag tillhör den mest intelligenta rasen, jag kommer också, en dag, ta över världen!

Turligt för mig är de här tvåbeningarna alldeles för dumma för att förstå att alla katter, och då menar jag alla, har intentioner att ta över världen. Varför? För att vi är bäst så klart!

Vi är mästare på skådespel och är man ett geni, som jag bevisligen är (skriver ju på en dator...) kan man lura vem som helst.
När matte kommer och glufsar med sina konstiga läten spelar jag med och spinner så glatt. Människan vet inte att vårt spinnande är ett topphemligt ljud som för över order och meddelanden till andra likasinnade katter.
Vi mobiliserar oss och väntar på det rätta tillfället att attackera och förslava de tvåbenta!

Fast jag måste erkänna, till min egen förtret, att jag faktiskt gillar matte... Hon kommer med mat, klappar och kramas, kliar mig på magen och allt sånt där tjafs. Hon kanske slipper undan förslavningen.. hm.. hon kan bli min personliga slav (officiellt, än så länge är det bara inofficiellt).

Till alla andra katter där ute, misströsta ej! Vårt mål är snart slutfört!